ETF:er för utdelning och löpande inkomst

Varför sortering på direktavkastning är ett filter med ett hål

Direktavkastning = utdelning ÷ pris. Att sortera på direktavkastning innebär alltså att du väljer efter två saker: generösa utdelningar och fallande aktiekurser. Det senare är hålet. Bolag i strukturell nedgång kan visa hög direktavkastning ända fram till utdelningssänkningen, och när sänkningen kommer följs den ofta av ett kursras: den klassiska value trap-fällan, i det enda filtret som nästan garanterar att du stöter på den.

Bra högutdelande index känner till problemet och bygger in skydd: tak för utdelningsandel, filter för lönsamhet och skuldsättning, tester av utdelningstäckning, sektortak och, i de bättre modellerna, framåtblickande mått på risken för utdelningssänkningar. Den praktiska lärdomen är därför densamma som i kapitel 40, tillämpad här: metodens lista över skyddsregler är fonden. Två fonder som båda heter ”High Dividend” kan i praktiken vara en korg av pressade värdebolag respektive en robust inkomstportfölj.

Några strukturella bieffekter av att sortera på direktavkastning är värda att räkna med oavsett metod: stora vikter i finans, kraftförsörjning, energi och dagligvaror; en värdetilt; permanent undervikt mot icke-utdelande tillväxtbolag som stått för en oproportionerligt stor del av de senaste årens indexavkastning; och, när räntorna stiger, konkurrens från obligationer om samma investerare.

Utdelningstillväxt: kvalitetsfaktorn i förklädnad

Den andra typen screenar efter sviter och hållbarhet: utdelningsaristokrater (25+ år av höjningar), dividend achievers och blandningar av kvalitet och utdelning. Långa sviter av utdelningshöjningar är en svårförfalskad signal om uthållig kassagenerering och försiktig kapitalstyrning, och portföljerna som blir resultatet liknar kvalitetsfaktorn i kapitel 45: lönsamma, stabila, rimligt värderade och defensiva bolag.

En rättvis bedömning är att sådana strategier historiskt har gett hygglig riskjusterad avkastning med grundare drawdowns, vilket är en legitim profil. Två reservationer behövs. För det första skapar svitregler överlevnads- och urvalseffekter: ett bolag som sänker utdelningen en enda gång kan åka ut i årtionden, oavsett hur bra det senare blir; sänkningarna 2020 slog ut flera gamla trotjänare. För det andra: om det du egentligen vill åt är kvalitetsexponering köper en kvalitetsfaktorfond den direkt, ofta billigare än utdelningsvarianten och utan den skattemässiga friktion som beskrivs nedan.

Utdelningsillusionen, en gång för alla

Kapitel 10 förklarade mekaniken: kursen faller med utdelningen på ex-dagen, så en utdelning är en överföring från aktiens värde till kontanter på ditt konto, inte avkastning ovanpå aktiens avkastning. Här lägger vi till portföljkonsekvenserna, eftersom idén om att ”leva på utdelningarna” är en av privatsparandets mest seglivade föreställningar:

• En portfölj med 4 % direktavkastning och ett systematiskt uttag på 4 % från en totalavkastningsportfölj ger samma kassaflöde, med skillnaden att den första har valt sektorexponeringen åt dig medan den andra låter dig sälja det som väger för mycket (ombalansering i samband med uttag: metoden i kapitel 65).
• Skatten gör skillnaden större i många system: utdelningar beskattas när de betalas ut, oavsett om du behöver pengarna eller inte, medan försäljning av andelar bara beskattar vinstdelen och först när du själv väljer att sälja (de nationella reglerna i kapitel 52–53 avgör hur stor effekten blir).
• Koncentrationskostnaden är verklig: i de flesta världsindex utgör utdelande bolag en minoritet som är snedfördelad mot några få sektorer. En portfölj som börjar med direktavkastningen är därför ett sektorbet med en inkomstberättelse ovanpå.

Det utdelningar faktiskt erbjuder är disciplin (kontanter kommer utan att du behöver fatta ett säljbeslut), en signal (bolagsledningar ogillar att sänka utdelningen, så utdelningspolitiken bär viss information) och beteendemässig trygghet under drawdowns, när det kan göra det lättare att sitta kvar om inkomsten fortsätter trots fallande kurser. Den här boken behandlar den sista punkten som en verklig, om än dyr, egenskap: värd att namnge snarare än förlöjliga, och värd att väga mot kostnaden för alternativet.

Covered call och ”enhanced income”: varningshyllan

De högsta marknadsförda direktavkastningarna i ETF-världen kommer från fonder som säljer optioner, exempelvis covered call-fonder. Där består en ”yield” på 8–12 % till stor del av optionspremier och ofta även återbetalning av kapital. Affären är strukturell: du säljer bort en del av uppsidan i utbyte mot premien. Därför släpar totalavkastningen kraftigt efter i starka marknader, samtidigt som nedgångarna fortfarande kan bli nästan lika stora. De är inte utdelningsfonder och ska aldrig jämföras med sådana utifrån yield. Kapitel 78 går igenom mekaniken i detalj; regeln som hör hemma här är den från kapitel 10: fråga vad totalavkastningen var och hur stor del av utbetalningen som var återbetalning av kapital. En yield långt över marknadens är en utbetalningspolicy, inte en intäktsström.

Ett räkneexempel

Två pensionärer behöver €24 000 per år från €600 000.

• Ingrid bygger en utdelningsportfölj med 4 % direktavkastning: sektorvikterna landar på 28 % finans, 15 % kraftförsörjning och 12 % energi. Inkomsten är stabil, men portföljen är ett värdetiltat bet hon aldrig uttryckligen valde. Ett år när utdelningar sänks brett (2020 beordrades många europeiska banker att stoppa dem) faller hennes ”pålitliga” inkomst med 20 % precis när hon behöver den.
• Petra äger en global indexfond plus en obligationsdel och tar ut 4 % per år genom att sälja, från den tillgång som för tillfället väger för mycket. Kassaflödet är identiskt, exponeringen följer marknaden, ombalanseringen sker automatiskt som en bieffekt av uttagen och skatten blir lägre i hennes jurisdiktion eftersom bara vinstdelen beskattas.

Ingrids upplägg köpte trygghet och betalade med koncentration och skatt; Petras kräver en säljorder två gånger om året. Det är hela avvägningen, tydligt nog uttryckt för att båda ska kunna välja medvetet.