Vad är ett index?

Instruktionsboken öppnas

I bilden från kapitel 1 är ETF:en den färdiga lådan och indexet instruktionsboken. Nu öppnar vi den.

Varje seriöst indexdokument, oftast en offentlig PDF som kallas methodology, svarar på fem frågor.

1. Universumet. Vilka värdepapper kan över huvud taget komma i fråga? (USA-noterade stamaktier; stora bolag på utvecklade marknader; eurodenominerade obligationer med investment grade.)
2. Urvalsregeln. Vilka ur universumet kommer med på listan? (De 500 största; allt över en viss storleksgräns; en kommittés bedömning inom givna kriterier.)
3. Viktningsregeln. Hur stor andel får varje innehav? Det här är den stora frågan och förklaras nedan.
4. Underhållsschemat. När uppdateras listan (kvartalsvis, halvårsvis), och vad händer mellan uppdateringarna om ett bolag blir uppköpt eller kollapsar?
5. Reglerna för specialfall. Tak för enskilda innehav, buffertar som hindrar aktier från att åka in och ut ur index hela tiden, regler för handelsstoppade aktier och hur utdelningar hanteras.

Ingenstans i manualen står det ”vi tror att Nvidia kommer att gå bra”. Index har inga åsikter; de har kriterier. När ett bolag slutar uppfylla kriterierna lämnar det listan, och ETF:en säljer det. Inget möte, ingen rädsla, inget hopp. Den mekaniska hänsynslösheten kan låta som en begränsning, men det är själva poängen: det är så index i ett sekel tyst har kastat ut sina förlorare och släppt in framtidens vinnare, och det är den processen du köper när du köper en indexföljare.

Viktning: beslutet som formar din avkastning

Två index kan innehålla samma 500 bolag och ändå ge tydligt olika resultat, eftersom viktningen avgör var dina pengar koncentreras.

Marknadsvärdesviktning är den nästan universella standarden (S&P 500, MSCI World, FTSE All-World). Varje bolags vikt motsvarar dess andel av det sammanlagda marknadsvärdet i indexet. Om Apple är värt ungefär 5 % av det totala värdet för alla 500 bolag ligger ungefär 5 % av dina pengar i Apple. Två egenskaper gör marknadsvärdesviktning till dominanten.

• Den sköter sig själv. Priser rör sig, vikterna följer med och fonden behöver knappt handla; indexet ”ombalanserar sig självt”. Det är en viktig anledning till att marknadsvärdesviktade indexfonder hör till de billigaste fonderna i världen.
• Den speglar marknadens faktiska dom. Du äger marknaden som den ser ut, inte som någon regelmakare önskar att den såg ut.

Den tydliga nackdelen: koncentrationen följer framgången. När ett fåtal jättar dominerar, som amerikanska megacap-bolag gjort på senare år när de tio största aktierna periodvis stått för mer än en tredjedel av S&P 500, blir din ”500-bolagsfond” mer topptung än namnet antyder. Det är inte ett fel utan en egenskap, och en egenskap du ska känna till att du äger.

De viktigaste alternativen, kort introducerade här och behandlade i detalj i kapitel 45:

• Likaviktning. Varje bolag får samma andel (0,2 % vardera i ett index med 500 aktier). Det ger mer exponering mot små och medelstora bolag, mekaniskt köp lågt/sälj högt vid varje ombalansering och högre handelskostnader.
• Free-float-justering. En förfining av marknadsvärdesviktning som alla stora indexleverantörer använder: bara aktier som faktiskt finns tillgängliga för handel räknas, så en grundares låsta ägarandel på 40 % gör det inte.
• Faktor- och fundamental viktning. Vikta efter utdelningar, värderingsmått, volatilitet och så vidare. Regelbaserat, men med en uttalad syn på vad som ska få större vikt. Så fort manualen uttrycker en sådan syn väljer du en strategi, inte bara ”marknaden”.
• Prisviktning. Ett fossil från en annan tid: Dow Jones Industrial Average viktar efter aktiens pris, så en aktie på $400 väger fyra gånger så mycket som en aktie på $100 oavsett bolagens storlek. Metoden överlever tack vare sin berömmelse; ingen skulle konstruera den så i dag.

Vem skriver manualerna, och hemligheten med kommittén

Index kommer från en egen industri som domineras av tre aktörer (MSCI, S&P Dow Jones Indices och FTSE Russell) plus utmanare som Solactive och Morningstar, som främst konkurrerar med pris. Fondleverantörer betalar licensavgifter för att följa varumärkesskyddade index, en kostnad som i slutänden påverkar din TER. Utmanarindex är en anledning till att vissa utmärkta ETF:er är billigare än nästan identiska konkurrenter som följer mer kända index. Kapitel 39 går djupare, bland annat i hur samma ”värld” delas upp på olika sätt: MSCI klassar Sydkorea som tillväxtmarknad, FTSE som utvecklad marknad, en oväntat användbar pubfakta som ibland flyttar miljarder.

En myt är värd att ta död på tidigt: alla index är inte rena algoritmer. S&P 500 har en kommitté. Urvalskriterierna är offentliga (amerikansk hemvist, storlek, likviditet, positiv vinst), men människor tillämpar dem med visst utrymme för bedömning. Därför är ”de 500 största amerikanska bolagen” nästan, men inte helt, sant. Tesla fick exempelvis vänta långt efter att bolaget storleksmässigt kvalificerat sig. MSCI och FTSE arbetar mer mekaniskt. I praktiken är skillnaden liten; principiellt är det ändå värt att veta att din ”passiva” fond kan följa en lista som döms av en kommitté, inte bara en formel.

Och en skalkontroll, eftersom siffrorna är absurda: indexleverantörer underhåller miljontals index, långt fler index än det finns aktier. De flesta är oanvända jämförelseindex, och bara några tusen följs av verkligt kapital. ”Den följer ett index” är därför i sig nästan en tom mening. Vilket index är hela frågan, en lärdom som blir extra viktig i kapitlet om tematiska ETF:er (47), där index ibland konstrueras baklänges för att passa en produktidé.

Vad ett index inte kan göra

• Det kan inte hålla kontanter eller tveka. 2008, 2020, varje gång marknader faller följer indexet med hela vägen ned, och din indexföljare gör detsamma. Lösningen på det ligger i tillgångsallokering (kapitel 18 och 26), aldrig i indexet självt.
• Det är inte automatiskt diversifierat. Ett index som heter ”Global Semiconductor Top 10” är också ett regelverk. Regler betyder inte bredd; kontrollera båda.
• Det har kostnader som inte syns. Indexet är friktionsfri matematik. Fonden som följer det betalar verkliga handelskostnader, särskilt kring ombalanseringsdagar när alla behöver handla samma aktier samtidigt (indexeffekten i kapitel 41). Skillnaden mellan manual och verklighet kallas tracking difference: kapitel 35, ett av de mest användbara kapitlen i den här boken.

Ett räkneexempel: en regel från början till slut

FTSE 100, förenklat till kärnan: ta de 100 största bolagen noterade på London Stock Exchange, vikta dem efter free-float-justerat marknadsvärde, se över indexet kvartalsvis och använd en buffert (bolag kommer in på plats 90 eller bättre och åker ut på plats 111 eller sämre, för att undvika att gränsfall byts fram och tillbaka).

Följ en händelse genom maskinen. Ett bolag i FTSE 100 blir uppköpt och avnoteras i mars. Vid översynen flyttar buffertregeln upp det största bolaget i FTSE 250 till den lediga platsen. Varje FTSE 100-följare i världen säljer det gamla bolaget och köper det nya, i indexets vikt, på samma ikraftträdandedag: automatiskt, transparent och så förutsägbart att kapitel 41 diskuterar vilka som handlar före indexfonderna. Du som investerare gjorde ingenting och missade ingenting.